Villan i Rogoznica var klar. Gästen kom från Tjeckien. Allt var bekräftat.

Det som ingen berättade för Ivo var vad gästen skulle köra.

Han såg det innan gästen ens steg ur. En Porsche, parkerad snyggt under mullonträdet i slutet av vägen — exakt där gäster parkerar när villan inte har privat parkering direkt framför. Ivo stirrade på det ett ögonblick. Sedan ringde han mig.

"Ivana. Han står redan parkerad under mullonträdet."

"Bra," sa jag. "Det är där gäster parkerar."

"Ivana. Han kör en bil som kunde köpa hela den här byn."

Det blev tyst.

"Vet han att vår parkering inte är direkt framför huset?"

"Ivo," sa jag. "Han vet. Han valde villan."

Det här var de tidiga dagarna för lyxturism i Kroatien. Dagarna då villaägare fortfarande lärde sig att gästen i Porschen ibland är exakt den gäst som vill ha mullonträdet. Som vill ha stenväggarna och doften av havet och ägaren som kan bukten utantill. Som kan köpa vad som helst — och väljer detta.

Marek flyttade in. Porschen stannade under mullonträdet hela veckan, obekymrad.

Och sedan, på den sista dagen, kom han till Ivo med en enkel förfrågan.

"Skulle du kunna ta med mig ut på båten? Jag vill se Primošten. De närliggande vikarna. Bara vi två."

Ivo tog honom. En liten båt, en tjeckisk miljonär, och en sträcka av dalmatisk kustlinje som ingen hotellöverföring eller organiserad rundtur någonsin hade visat honom så här — långsamt, tyst, tillsammans med någon som hade växt upp på det vattnet.

De återvände några timmar senare. Marek var solbränd och leende.

Han gav Ivo dricks mer än veckovillan kostade.

Villan där allt detta hände är Villa Feronia — en av våra verifierade fastigheter i Rogoznica, som ligger ovanför en buk som Ivo känner bättre än någon annan. Om du vill förstå vad vi menar med det verkliga Kroatien, börja där.

Mullonträdet är fortfarande där. Så är båten.